Kategoriarkiv:Text 01.1 – 01.20

Bilbanan är uppe
silver mot svart
loopar sig genom rummet
tappade fotfästen
återtas
mot milda löften och upphållna bakhjul

Det stämmer det där
med dina nedlagda glasögon
kisandet
över blankt bord, blundandes
Men musiken är en annan
stegrad

Det hänger en spegelboll över torget
det hjälper inte
Ny puts ända in i knävecken,
sånger från ladan
Jag åker förbi en krampens flicka
och minns Jesusparken
och pinnstolarna som aldrig blev hämtade

En obevakad järnvägskorsning
och nu, decennier senare, en hotellfrukost
Jag är osäker
men döden sitter övertygande kvar
i vänsterbenet

Man vet ju att det inte handlar om den Laura
som stryker omkring i Avignon
Men vad är det som bär hennes namn
och varför sitter han kvar och räknar stavelser
bakom skrivbordet

Lukten av en
en utbrunnen marschall
annars mörker
Nere vid vattnet
svajjar återskenet
stilla

Hon ber mig sjunga den igen
noll gånger
det är lika mycket som havet
säger hon
En bit in i andra versen
vänder hon sig bort

Han hetsar de som nickar
som sjunker i stolen och svamlar
Han går med sitt huvud
högt
cirklande tankar, snåriga banor
Rädd för att lägga sig

Det rister till
när ilskan trycks mot tinningen
luften stannar,
högst upp i bröstkorgen
Man kan inte att bära hand
En kram
i höger framficka

Vi kusiner gick tysta upp efteråt,
lite på måfå
Jag såg den halvätna chokladkakan
med omslaget så försiktigt
sidovikt
Hälften här och hälften där, liksom