Kategoriarkiv:Text 01.1 – 01.20

Vi flyttar på tunnelbanan
du bär kaffemaskinen och den omöjligt pipiga vattenkannan
jag bär de olästa antikvariatböckerna
Vi fnissar åt att det inte är vi
– det kan inte vara vi
vi har ju inte ens nycklar

Du bodde tre, eller fyra trappor upp
ut från från klaustrofobisk hiss
in genom titthålet
men där, där var bara din öppna, entropiska tillvaro
utspilld
och vi drack på nätterna

Tänk när vi skiljs sen
med en vink i luften
efter så många vintrar i samma bekymmer
vandrar bort
ingen aning vem du är
gränserna intakta

Det är som i Carrara häruppe
urkalkat
som månen en obarmhärtig soldag
snön ler inte
den väntar

Det är monolog
och mumlande mekanik
ens egen berättelse
kavar in i fukten
och runt
Röstas ner och blir kvar

Det hängde droppande djur i plåtgaraget
benen surrade
egentligen, inget konstigt
grannen var kolerisk jägare
Men hur blev djuren kvar
hur lodar de fortfarande mot min mitt

Det egentliga sjunger
lockande
Han har brutit sig därifrån
men åtrår att återvända
Nu, surrad med egen knop

Lugna och lena slag
efter slag, våg efter våg
En bit in i leken
löser du upp mig
rundar av de EKG-taggiga topparna
och glittrar

Stäng fönstret,
markera nytt
Det viner och sjunger
ödsligt, som istoner i rymden
men med riktning och råhet
Dra ur och vik ner

Alla de här går
bort och ut över kanten
försvinner
Vinner i enskildheter
men förlorar i sammantaget
Heartbreaking, eh?