Kategoriarkiv:Text 10.1 – 10.20

Vem är det
som talar med Lars-Göran
som disputerar blästringsdjup
och säsongspåverkan
Vem är det som stegar här,
mäter mått
Vem frågar

Vänder dig aldrig rygg
backar in i hörnen
Utanför ligger fotbollsplan
i gruset

Frågar
bland tornen
och högarna
Han säger
att det är det enda
som gör ont tillbaka

Sagans kung
huksitter med sin son
perspektivsveper över landskapet
kalkerar cypressens profil
Men sonen saknar synen
utlämnad till ett kontur- och skugglöst mörker
Efter många år slutar kungen tala, och reser sig
de står tysta
ryggvända mot betraktaren
och glor

Han river färg
och spänner duk
Lägger
i fallande ordning
penslar och skrapor på led
River, spänner, lägger
i en oavslutad rörelse
Sedan, inför det vita
stilla igen

Han visar:
det är ål i sump
som hissas ned
mot svart-blank yta
Men vem som helst
som tittar ordentligt
ser något annat

Vitsippans nådeljus
i den skräpiga skogen
där vinterns värk ligger omkullvällt
bortdomnande
Fruktträdets krämpor lindas om
omhändertas
som vore det astrakan

Trätemplets väggklocka
vaggar mötet, fram och åter
Tystnaden delas
av det som håller oss ihop
Pendeln söker dig, än här
än där
Ur varje tack
föds ett nytt

Återser näsduken
den sirligt handbroderade
manglad, sammanvikt
Öppnar försiktigt flikarna
mot fönsterljuset
– en skir hinna mot dödens koldamm

Knixiga lemmar
söker sin funktion,
efter att ha revolverat
runt mynningen
efter gömställen och undanflykter
Slem mot sand
och bländsol på ögonlocket