Kategoriarkiv:Text 10.1 – 10.20

Klänger vit ditt åttaåringsskap
klamrar vid luckor och glipor
följer ett väckande ljus
ut mot det sövda,
emaljens ljus ut ur musslan
samlar det med kupade händer
och dricker, girigt

Vad gör den här
sälen, vid ytan
Labbar som följer
lojt i det strömmiga vattnet
svullen spolkropp
då och då, handsköljd
Solen skrapar och skvalpar
krusar, på det strömmiga vattnet
medan massan ruvar på sitt rov

Talad och omdrömd, i biblisk skepnad
med lätt krumhet
där vingarna fäste
vitt och brett
Du som flög, flög högt
svepte över sjöstaden
Landsatte där din last
varligt
mot markens ytspänning
och lyftes bort

Snö i de nedsänkta lodstaplarna
flygig, tunn snö
yr
efter slagserier och knacknngar
efter minnen av brunhandskar och tunna blodkärl
Med precision
gräver sig grafemen ner
i mjukdelarnas rödgrå

På B-gatan lossas spärren
spänningen
släpps ohämmat iväg
Vår rörelse
lyfter hjulet ur sin axel

Maler, sedan dess
tiden
på ett annat sätt

I det ihåliga
repeteras rörelsen
kroppens rundning
avslutas i gräns till nästa
Börjar på nytt
att klappa leddjuret, medhårs

I ruggristret skils skaft från kropp
kvarlämnad fjäder
filtrerar schamanens ilska
Han, helar icke det isärfallna
lyfter icke luft

Andfågeln paddlar därifrån
mot ny flygförmåga

Jag minns isen, grå och slät
du gick prövande
på avstånd från avspärrningens plastfladder
från nedslagsplatsens bristningar
Händerna knutna
i rockfickornas gömmor
Du minns,
farten i hans ögon
säger du

Inga ryckningar
Inget darrhiss med ögonbryn
eller pannveck
Stilla, i skallstädet
rycks britsen fram och åter,
hack efter hack
Blicken letar
och kontrastvätskan värmer

Han har undvikit, böjt bort frågan
slingrat och krånglat
Nu är han fri,
fri från arvets replikmanus
I steget ut, till korridorens blankström
följde undertexten med

Som att upplösa försvarslinjen
för att anfalla en soldatlös flank