Kategoriarkiv:Text 12.1 – 12.20

Det blir tyst, du tiger
eller nås inte längre av anrop
Glas och kyla, glas och kyla
En orons sändning mellan
medvetandets mandelorgan
Master böjs
attraheras av knastervit spänning och vedermödor
Ett litet markdjur drar sig hukande undan
blomblad sluts, gräs viks
inget hörs

Du från David Bagares gata
jag från andra hållet
Vi möts med bokstäver i våra händer, lätta
ord stegras mot rullstensåsens vaktverk
Vi flätar fladdrandet, binder oss en krans
att hänga på insidan
när vi väl kommer ut härifrån

Det försöks och försöks
här utanför
Ståltrådsraspet kryper, lirkar
letar efter fäste
som råttorna i gränden
Mot mig kommer siluetträden med
kråkrådets svartkraxande dårskap
och tunn is flyter mot mina stövlar

Vi vandrar långt och länge
din ryggböjda hund lufsar i motlut, efter
Vid en skreva stannar du och sparkar
sparkar och menar: lapis lazuli
himmelsgrus
I dalens skål förs en flock får i vall
Det är i alla fall så det ser ut
här uppifrån de blå bergen

Bär huvudet, axlar
ryggrad, knä och tå
Bär det,
bär det genom svängdörrens stirrande, korsdrag
och genom sorgens sörja
Bär det runt de knivskarpa gatuhörnen
av glas och betong, stål
Bär det i lera, i dyns dovande dunkel
i bortvändhetens mummel
Bär det i lera, trots
sjöodjurets nafsande
Bär det i leda, bär huvudet högt
axlar, ryggrad, knä och tå

Där är det gamla berget, igen
och där är kyrkan
urberget, klockklämtningen
Längre ut, vet jag, smyger krigsfartygen norrut
I bunkern delar pojkar blod
lovar något de inte ska hålla
Det kompakta är en kuliss
innanmätet ligger på plats, rätvinkligt, sida vid sida
väntar kanske på att bli uppbrutet
eller inte

Det pratades om en öppning
om ett brohuvud med inseglande amiralfjäril
och vind
Men dubbelporten drogs igen
skjutbom tung-vilande i sina järnbeslag
Ingen behöver vara kvar där
inte du heller
Grov ek och järn
Ingen

Du sätter dig på huk invid de sparade prästkragarna
de böjer sig efter din hand
Här gick gräsklipparen annars fram
alkylatbensin och rotorblad
Du ser ut att hoppas på något
att någon ska svara
Jag står en bit ifrån och gör detsamma
Nu är du bakom bergen
där ljuset rullar
Vi med våra förhoppningar och sånger
En vesper där
när det slocknar

Vid pyramidens heta bas
släpar, släpas
Block dras i sand, spårlöst
Förmannen pekar ut hisschaktets djupa fästpunkt
som vore det ett svar
När Almitra frågar om skilsmässor
svamlar han bara i mummel och masker
Varför brinner solen
varför läggs det ena till det andra
Han, den store
vet inget heller om arbetets blockrad
I ditt läger, ett bit bort
bjuds det apelsinsallad och grönt te
och kanske vila

Bergfast, fast som berget alltså
vajar vassrören
kvar där jag inte varit på femtio år
kanske ingår de i en bevarandeplan
Där smakar cykelkedjan järn och olja
där göms spottloskor
och dova slag
Bergfast minns jag hur cykelvägen
svängde doserat upp mot höger
till eken och gatubelysningen
korsningen och kallsvetten
Och sjön glittrar på ytan