Kategoriarkiv:Text 03.1 – 03.20

På väg upp
blir bottenkänningen banal
Något bryts
igen
upp
i vågens oljeliga prisma

Lättheten kommer vindande
som en berusning
den snurrar med barn
och sveper över hud
Den slinker ur och gör sig oåtkomlig
som en gud i en förlorad ägodel

Nu går han där igen
längs kajen
tvingar blicken lite längre bort
men inte ut, ut över vattnet
Här hänger snart hösten
i varmt sällskap

Det stämmer inte
hon har sin bruna mockajacka
picknic-korg
Han har åran
och måsarna kamikaze-dyker, ursinnigt
och jag är rädd som aldrig förr

Larm blinkar klarrött
Hon lägger skyndande det sista till rätta
skyler det solblekta
ser sig om och släcker
jorden den drar

Ibland kommer den där kopparormen
för mig
som ett blänkande emblem
graverad i gruset
Varken flykt och angrepp
– lamslaget limbo

Låg morgonsol
bryter i intorkat regn
Någon sitter där i grå ytterrock
och ser smutsen posera

På gruset går hon
sparkar sin sten framåt
När jag öppnar,
ser jag
den långa promenaden i hennes ögon
Min hand tjänar så lite

Kan man intressera sig för
hur man möter villkoren
och samtidigt
det helt egna?
Jag läser dig med stor aptit
utan att du betyder något alls
Glasväggar

Iskall
med oliven som ankare
Klarhet
och sena suggestioner
Vredesmod
och mörk, nästan släckt
ömhet