Kategoriarkiv:Text 03.1 – 03.20

Du stiger ur den lilla bilen
klackar i gruset
den disiga morgonen
och det avlägsna klostret
Du sträcker dig som en katt
Vad är det jag minns
när jag minns det?

Han dröp längs väggarna
och ville att det skulle ta slut
som alltid
när en triumf är inom räckhåll
Det är så
man förlorar

Det är som om
den yttre handlingen
avlägsnar sig från
den inre rösten
Det blir oroande
alienerat

Där i skogen
började det med varför
och sen, senare kom hur
I att finns
en stillnad och ett vansinne
Det är en fästpunkt för
det som skingras

Favorit-tet är smaklöst
tidningen en träbock
och blicken skummar blytoner
Där borta, inom räckhåll
finns en grävande skrattgrop
att försvinna i

Slutackordet är slaget
klangen hänger kvar
ovanför taktpinnen
En sista uppmärksammad utandning
De svarta ställer sig upp
och allt blir lugnare

Det är i blicken
man ser febern
den rycks bort
söker bortom här
styrs av annat
Jag står genomskinlig
och vinkar

Det sägs andra saker där
inte så ythöga
som på dagen
Det är också svårare att se
vem som framför
Det är där de samlar oss

Berättelsens början,
kan man tänka
Ett ”sluta” på väg upp
en bortryckt, upptvingad blick
Jag kan
flytta långt
för att slippa höra resten

Ett annat språk
spanska, eller italienska
andra ljud
andra läpprörelser
En annan mjukare tunga,
bruna skor, andra tankar
men inte det här