Kategoriarkiv:Text 05.1 – 05.20

Nio år,
morgon dit
små osynligheter i varandra
grönt passar så småningom i gult
sår med tröst
Nio år,
kväll hem
Så bryts banan
rätas ut i en fråga

Tömd har provat
de stora flaken
utan resultat
Ingenting på andra sidan
Dit igen
fyller min tanke

Passerar – i en buss –
nummer femtiofyra
Skymtar någon i kokvrån
som vaskar fonduegryta och gråter
Hissen är felanmäld, vet jag
så morgontidningen ligger
kanske kvar
i entrén

Solkattsglitter i stillheten
han hör hur plötsligt allt tystnat
fläckar, filtar och rivsår i asfalten
Olyckan svider i vittnets blick
och minnet varar

Det fula glufsar i sig skönheten
sången och silverhåret
tuggar och mal
mellan tunga tänder
Fulheten tror att det är i lönndom
inifrån en död vinkel
men efteråt framkallas alla blickar
som en bild i ett bad

När Mårran flyttar in
blir det svårt med utrymmet
En liten ficka här och var
annars uppfylld

Det är dimma och förlust
hon skyddar sitt ansikte i händerna
Det hänger ett kanstanjehjärta
på en förbipasserande grind
Klockan är tio över åtta
och det är långt till tisdag

Nedbrytningen är autoimmun
icke skönjbara kopplingar
till en (visserligen) sjuk omvärld
vittrar block för block
ljudligt och med gott humör
Man ser på
Resandets kraft sinar

De som bär
är bara efemär ohyra
svart smuts
som patetiskt släpar sitt lass
tum för tum
lämnar repor
Snart är här bara vitt igen
stilla och rent

Nittonhundratjugotre landar i en vacker oktobertisdag
luften är klar
som den bara kan vara här och nu
Vi reser oss och letar efter åtbörder
som aktar och hedrar
Vi står, stående står
innan vi sätter oss,
igen