Kategoriarkiv:Text 07.1 – 07.20

Anförtror dig tystnaden
elakheten
syran och saltet
bettet som biter kring samma tanke
Först när avstånden blir vida
kommer närheten tillbaka

Hon är i det minsta,
vecken och silvret
blicken har vänt
där tanken har sparat
Närvaron i inpassade vinklar
och upphängda krokar
noppade blomblad
och frilagda ytor
Hennes händer och knän
En besökare
letar sig vilse

Nio år,
morgon dit
små osynligheter i varandra
grönt passar så småningom i gult
sår med tröst
Nio år,
kväll hem
Så bryts banan
rätas ut i en fråga

Tömd har provat
de stora flaken
utan resultat
Ingenting på andra sidan
Dit igen
fyller min tanke

Dånet i ditt inre öra
larmet, våldet
Röster i tåg
runt, runt
Du sluter inne, isolerar
skyddar tredje part
Och larmet ökar

Fingerkrok, runt och ner
över grusgången
En utfnissad plommonkärna
in i buskarna
Hon drar lite i sin klänning
Månne,
på väg hem efter
de grå hamnarna?

Och så igen:
hans hälta har försvårats en aning
hon har randigt under tweed-kavajen
Lionel går av vid Danderyd
God Morgon
Tjejerna sitter tonårströtta
med veckoberget framför sig
Uppe bland sju-människorna
igen

Mäter man
ser man ett remarkabelt uppvaknande
i utslocknandets slutskede
en alptopp i dalens evighet
Carlsson tror att det är en boendeort
ett ställe att stanna i
Det mumlas också om 21 gram
Det är inte mycket,
ett ofrankerat brev
bort

Ett inpass
så sprättas stygnen upp
länkar rätas ut och tombola-blandas
marken lättar när lag upphävs
Och innan allt fogas samman
igen
blir man både galen och ödmjuk

Som att vara på en nattklubb i Aten
ursinne och plingeling
promenaden hem hinner ikapp
och i plaststolen sjunker du
medan solen stiger